Vägg No.2:
Vägg No.3:
Vägg No.4:
Vägg No.5:
Ange en genomsnittlig vikt för ytskikten. Ytskikten kan skilja sig mellan rum, därför använder kalkylatorn medelvärden och multiplicerar dem med beräknade vägg- och golvytor.
| Ytor och volym | ||
| Ytterväggar | m² | |
| Innerväggar | m² | |
| Takt | m² | |
| Golv | m² | |
| Tak | m² | |
| Bärande grundyta | m² | |
| Grundvolym | m³ | |
| Massa och laster | t | kN |
| Grundmassa | ||
| Väggmassa | ||
| Bjälklagsmassa | ||
| Takmassa | ||
| Ytskiktsmassa | ||
| Husmassa | ||
| Nyttig last | ||
| Snölast | ||
| Dimensionerande husmassa | ||
| Brottlast per påle | ||
| Last per påle | ||
| Marktryck | ||
| Marktryck | kPa (kN/m²) | |
| Tillåtet tryck (maximalt) | kPa (kN/m²) | |
Metod för beräkning av grundbelastning
Den här kalkylatorn sammanställer grundbelastning och kontrollerar om vald grundläggningsyta är tillräcklig för vald jordtyp. Beräkningen tar hänsyn till egentyngd från väggar, bjälklag, tak, grund och ytskikt, samt nyttig last och snölast. Resultatet är avsett för en första bedömning och en preliminär dimensionering av grunden.
Riktvärden och rekommendationer
Standarder och vald metod
Laster och kombinationer. Beräkningslogiken följer den europeiska metoden för laster och kombinationsregler enligt EN 1990 (Eurocode. Basis of structural design) och EN 1991-1-1 (Eurocode 1. Actions on structures. Densities, self-weight, imposed loads for buildings). Snölast som variabel last beaktas i linje med EN 1991-1-3 (Eurocode 1. Snow loads).
Jord och grundläggning. Kontroll av kontaktryck under grunden görs i förenklad form, med utgångspunkt i gränstillståndsprinciperna för geoteknisk dimensionering i EN 1997-1 (Eurocode 7. Geotechnical design. General rules).
Byggnadsgeometri och volymer
Byggnadens planarea. Arean för golv och tak (innertak) tas som Afloor = A · B · n, där A och B är i m och n är antal våningsplan.
Vägghöjd. Total vägghöjd som används för massberäkning är Hwalls = hstorey · n, där hstorey är i m.
Vägglast
Väggvolym. För varje vägg bestäms längden i plan och volymen beräknas som V = L · t · H, där L är i m, t är tjocklek i m och H är total höjd i m.
Väggmassa. Massan för varje vägg är G = V · ρ, där ρ är materialets densitet i kg/m3. Total väggvikt är summan av alla väggar som ingår.
Bjälklagslaster
Ytvikt för bjälklag. För varje nivå används en ytvikt g i kg/m2. För platsgjuten armerad betong beräknas den från tjockleken: g = ρ · t, där ρ = 2500 kg/m3 och t är i m.
Håldäck. För håldäck väljs ytvikt efter tjocklek via tabellbaserad linjär interpolation. Vanliga riktvärden, kg/m2: 150 mm → 250, 200 mm → 285, 220 mm → 310, 265 mm → 365, 320 mm → 430.
Total bjälklagsmassa. Total massa för bjälklag är Gfloors = (Σ gi) · A · B, där A · B är arean i m2 och gi är i kg/m2.
Taklaster
Takyta. Takyta för takfall beräknas utifrån vald takgeometri. Planmått, höjd H och takutsprång används. Principen är att sparrlängden beräknas som hypotenusan i en triangel, därefter beräknas ytan för varje takfall och summeras till Aroof.
Egentyngd tak. En konstant del för takkonstruktionen antas som 80 kg/m2 plus vald takbeläggning gcover. Totalt Groof = (80 + gcover) · Aroof.
Ytskikt
Ytor för ytskikt. Golv- och innertaksytor tas som A · B · n. Fasadyta beräknas från byggnadens omkrets med en korrigering för öppningar, med faktorn 0.9 som genomsnittlig reduktion.
Massa av ytskikt. Ytskiktets vikt beräknas som ytvikt (kg/m2) multiplicerad med beräknad yta. För innerväggar och innertak används en utjämningsfaktor 0.85 för att undvika överskattning vid blandade lösningar.
Grundlast och grundläggningsyta
Grundmaterial. Grundens massa beräknas från volym och materialdensitet ρ (kg/m3): Gfnd = Vfnd · ρ.
Grundsulor (remsor). Volymen är summan av yttre och inre remsor. Grundläggningsytan är planarean av sulans undersida, dvs summan L · b för alla remsor.
Platta på mark. Vfnd = A · B · h och grundläggningsytan är Ab = A · B.
Punktfundament med balk. Antalet stöd nsup bestäms från total längd av bärlinjer och valt avstånd, avrundat uppåt. Volymen inkluderar balk och punktfundament. Grundläggningsytan tas som plan bär-/anliggningsyta längs stödlinjerna.
Pålar. Kontroll jämför last per påle med dimensionerande bärförmåga för en påle, där både spetsbidrag (från tvärsnittsarea) och mantelfriktion (från omkrets) ingår, dividerat med en jordfaktor 1.4.
Nyttig last och snölast
Nyttig last. Den beräknas över golvarean: Q = q · A · B · n, där q är i kg/m2 eller kN/m2.
Snölast. Den beräknas över takytan: S = s · Aroof, där s är i kg/m2 eller kN/m2.
Enhetsomräkning. För inmatning i kN/m2 används 1 kN/m2 = 101.9716 kg/m2. För omräkning från tonkraft till kN används 1 t = 9.80665 kN.
Dimensionerande last och jordkontroll
Total permanent last. Den permanenta delen är summan av massor från väggar, bjälklag, tak, ytskikt och grund.
Dimensionerande kombination. Partialkoefficienter används: 1.2 för permanent last, 1.5 för nyttig last och 1.4 för snölast.
Nd = 1.2 · G + 1.5 · Q + 1.4 · S
Kontaktryck. Kontaktrycket är p = Nd / Ab. För läsbarhet visas det även i kPa.
Jämförelse med jord. Tillåtet jordtryck tas från en inbyggd tabell per jordtyp. Kriteriet för remsor, platta och punktfundament är p ≤ pallow. För pålar jämförs last per påle med pålens dimensionerande bärförmåga.
Praktiska råd. Om marginalen är liten ökar man ofta sulbredden, minskar stödavståndet, väljer ett styvare grundläggningssystem eller förfinar laster och jorddata. För ett verkligt projekt bör jordtyp och dimensionerande parametrar komma från en geoteknisk undersökning.
FAQs
Varför är den dimensionerande lasten större än summan av massorna
Beräkningen använder en dimensionerande kombination med partialkoefficienter. Permanent last multipliceras med 1.2, nyttig last med 1.5 och snölast med 1.4. Detta följer gränstillståndsprincipen för att täcka ogynnsamma avvikelser.
Varför läggs snö på takytan medan nyttig last läggs på golvytan
Snö verkar på taket, därför används takytan för takfallen. Nyttig last beror på användning av utrymmen och läggs därför på golv/bjälklag. Det är den vanliga Eurocode-1-logiken för variabla laster.
Vad påverkar resultatet mest, väggdensitet eller jordtyp
Väggdensitet och tjocklek påverkar den permanenta lasten mycket, särskilt för tunga material. Jordtypen styr tillåtet kontaktryck. I praktiken är det ofta kombinationen av tunga väggar och svagare jord som blir dimensionerande och kräver större grundläggningsyta.
Varför inkludera ytskikt om vikten är liten
Ytskikt verkar över stora ytor och kan därför ge ett märkbart totalbidrag. Kalkylatorn använder genomsnittliga ytor och faktorer för att undvika överskattning. Vid tunga uppbyggnader är det bättre att använda ytvikt närmare den faktiska konstruktionen.
Kan jag använda resultatet för att fastställa slutlig grunddimensionering
Resultatet är lämpligt för en första dimensionering och en rimlighetskontroll. Slutlig projektering bör baseras på geotekniska data och dimensionering enligt EN 1997-1, inklusive grundläggningsdjup, grundvatten och sättningar. Kalkylatorn hjälper att uppskatta lastnivåer och se var större grundläggningsyta eller ett annat grundläggningssystem kan behövas.