Lastberäkning konstruktion

Beräkningsobjekt

Plattans egenskaper
Plattans längd mm
Plattans bredd mm
Skiljeväggens egenskaper
Skiljeväggens längd på plattan mm
Skiljeväggens tjocklek mm
Skiljeväggens höjd mm
Skiljeväggens material
Skiktens egenskaper ovanför plattan
Antal skikt ovanför plattan
Tillfälliga belastningar
Snölast
Nyttig last
Nr Benämning Skikt-
tjocklek,
mm		 Densitet,
kg/m³		 Karakteristisk
last,
kg/m²		 Säkerhets-
faktor		 Dimensionerande last
kg/m² kN/m²
PERMANENTA BELASTNINGAR
Plattans egenvikt 2500 1.1
1
TOTALT:

Beräkningsmetod → (hur resultatet erhålls) Ställ en fråga
Var kalkylatorn användbar?
Nej
Användbara kalkylatorer

Metod för beräkning av last

Resultaten är ungefärliga. Kontrollera beräkningarna mot gällande standarder innan användning och rådgör med en specialist. Utvecklaren ansvarar inte för följderna av användning utan projektverifiering.

Kalkylatorn utför lastberäkning och omvandlar laster till ett enhetligt format för en bjälklagsplatta, balk eller pelare. Resultaten kan användas som indata för fortsatta kontroller av bärförmåga, nedböjning och stabilitet.

Beräkningen följer Eurokodernas logik. Först samlas karakteristiska lastvärden in per källa. Därefter bildas dimensionerande värden med hjälp av partialkoefficienter och, vid behov, lastkombinationer.

Riktlinjer och rekommendationer

Standarder. Principerna för att samla och kombinera laster följer EN 1990 (Basis of structural design) och EN 1991 (Actions on structures). För nyttiga laster används EN 1991-1-1. För snö- och vindlaster används EN 1991-1-3 och EN 1991-1-4 om dessa laster ingår i lastuppställningen.

Enheter och resultat. I kalkylatorn summeras arealaster i kg/m². En parallell omräkning till kN/m² visas med standardrelationen:

q(kN/m²) = q(kg/m²) · 0.00981

Skiktlaster. Om ett skikt definieras med tjocklek t (mm) och densitet ρ (kg/m³) beräknas den karakteristiska arealasten per 1 m² så här:

qlayer(kg/m²) = (t/1000) · ρ

Om ett skikt anges direkt som arealast (kg/m²) används det värdet i stället för beräkning från tjocklek och densitet.

Partialkoefficienter för skikt. Varje skikt har sin egen partialkoefficient k. Skiktets dimensionerande last är lika med den karakteristiska lasten multiplicerad med k:

qlayer,R = qlayer · k

I en typisk inställning används k = 1.2 för många skikt. Värdet kan skilja sig för vissa material eller fördefinierade rader.

Egenvikt för plattan. Först väljs plattans typ eftersom den påverkar medelmassan per 1 m² via koefficienten ktype. I kalkylatorn väljs ktype enligt följande:

  • Håldäck. ktype = 0.6. Detta är ett ungefärligt sätt att ta hänsyn till lägre massa jämfört med en massiv platta.
  • Ribbdäck. ktype = 0.25. Detta är ett ungefärligt sätt att ta hänsyn till minskad betongvolym på grund av ribbor.
  • Massiv platta (platsgjuten). ktype = 1.0. Massan beräknas som för ett massivt armerat betongskikt.

När ktype har valts beräknas plattans massa per 1 m² utifrån tjocklek a (mm) och antagen densitet för armerad betong 2500 kg/m³:

qslab(kg/m²) = (a/1000) · 2500 · ktype

Därefter bildas dimensionerande egenvikt med en fast faktor 1.1:

qslab,R = 1.1 · qslab

Väggar på plattan. Om vägglaster är aktiverade beräknar kalkylatorn först väggarnas massa utifrån geometri och materialdensitet. Därefter fördelas massan över plattans area för att få en ekvivalent last per 1 m²:

qpart(kg/m²) = (L · t · h · ρ) / Aslab

Sedan tillämpas koefficienten kperegorodki. Den beror på väggens höjd och för lastvärdet till dimensionerande nivå:

qpart,R = qpart · kperegorodki

Kalkylatorn använder följande urvalslogik för kperegorodki. Om vägghöjden är större än 1600 mm används 1.1. Annars används 1.2.

Snölast. Om snö är aktiverad multipliceras det karakteristiska värdet B med 1.4:

qsnow,R = 1.4 · B

Nyttig last. Om nyttig last är aktiverad multipliceras det karakteristiska värdet T med koefficienten kpolezn:

qlive,R = T · kpolezn

Total dimensionerande arealast på plattan. Totalen bildas genom att summera alla aktiverade dimensionerande komponenter. Komponenter som är avstängda i kalkylatorn betraktas som noll:

qtotal,R = qslab,R + qpart,R + Σ qlayer,R + qsnow,R + qlive,R

Omräkning för balk och pelare. För balk och pelare bildar kalkylatorn dessutom värden i kN/m och kN genom omräkning från kg/m och kg med samma 9.81-relation. Slutvärdet tas som summan av de dimensionerande komponenterna för valt element.

FAQs

Varför används koefficienterna 0.6 och 0.25 för håldäck och ribbdäck?

Det är en förenklad metod för att ta hänsyn till att dessa plattor normalt är lättare än en massiv platta vid samma totala tjocklek. I kalkylatorn påverkar plattans typ endast egenvikten. Geometrin för hål eller ribbor modelleras inte explicit.

Varifrån kommer faktorn 1.1 för plattans egenvikt?

Kalkylatorn multiplicerar plattans egenvikt med 1.1 som en fast faktor för att få ett dimensionerande värde. Detta följer den allmänna Eurokod-logiken i EN 1990. Projektspecifika faktorer bör tas från tillämpligt nationellt annex.

Hur beräknas vägglasten?

Väggarnas massa beräknas utifrån geometri och materialdensitet. Massan fördelas sedan över plattans area Aslab för att få en ekvivalent last per 1 m². Därefter tillämpas koefficienten kperegorodki beroende på väggens höjd.

Varför visar tabellen både kg/m² och kN/m²?

kg/m² är praktiskt för jämförelser med vanliga referensvärden. kN/m² är standardenheten för laster i Eurokoderna. Omräkningen görs med den fasta faktorn 0.00981.

Kan totalvärdet användas som slutlast för en balk eller pelare?

Ja, lastuppställning är ett vanligt första steg. Det är viktigt att tjocklekar, densiteter och partialkoefficienter passar uppgiften. För projektering bör faktorer och kombinationsregler anpassas till EN 1990 och tillämpligt nationellt annex.