Marksten och stenplattor
Metod för beräkning av marksten och stenplattor
Kalkylatorn uppskattar marksten och stenplattor utifrån ytans area, samt den ungefärliga volymen av sättlagret och den grundläggande kostnaden för material och läggning. Den är lämplig för en preliminär uppskattning av rektangulära ytor, gångar, terrasser, skyddszoner runt byggnader och andra beläggningar där elementen läggs i ett regelbundet mönster med konstant fogbredd.
Beräkningen bygger på ytans geometriska mått och läggningsmodulen för ett element inklusive fogen. Därmed går det snabbt att uppskatta hur många beläggningselement som behövs för att täcka den angivna ytan, vilken volym av sättlager som krävs för underbyggnaden och hur den totala kostnaden förändras när ett tillägg för kapning och spill läggs till.
Riktvärden och rekommendationer
Princip för areaberäkning
Ytans area beräknas som produkten av ytans längd och bredd i meter. Kalkylatorn använder den enkla geometriska relationen:
A = L × B
där A är arean i m2, L är ytans längd i m och B är ytans bredd i m. Denna area används sedan för att beräkna antalet beläggningselement, volymen av sättlagret och kostnaden för läggning.
Hur antalet beläggningselement beräknas
Arean för ett beläggningselement beräknas först utifrån dess längd och bredd i centimeter, med omräkning till kvadratmeter:
Atile = l × b / 10000
där l och b är beläggningselementets längd och bredd i cm. Detta värde visas separat som referens, men för huvudberäkningen av mängden använder kalkylatorn inte bara själva elementets mått utan läggningsmodulen inklusive fogen.
Läggningsmodul tas som beläggningselementets storlek plus fogbredden på varje sida. Därför bestäms det beräknade antalet beläggningselement med formeln:
N = A / ((l + s) / 100 × (b + s) / 100)
där N är det teoretiska antalet beläggningselement och s är fogbredden i cm. Detta tillvägagångssätt återspeglar det verkliga läggningsmönstret, där en del av ytan upptas inte bara av själva elementet utan också av fogen mellan elementen.
Hur tillägget tas med
Materialtillägg läggs till det teoretiska antalet beläggningselement som en procentsats. Resultatet avrundas sedan uppåt till ett helt antal stycken:
Nallow = ceil(N × (1 + p / 100))
där p är tillägget i %. Avrundning uppåt används eftersom beläggningselement köps som hela stycken och inte som bråkdelar.
Praktiskt val av tillägg beror på läggningsmönstret och mängden kapning. Vanliga värden är 3-5% för rak läggning, 8-12% för diagonala mönster och 10-15% för komplexa upplägg, kanter, brunnslock, böjda konturer och ytor med stor mängd kapning.
Hur volymen av sättlagret beräknas
Volymen av sättlagret beräknas utifrån ytans area och lagertjockleken med en extra faktor på 1,2. Formeln är:
V = A × h × 1.2
där V är volymen av sättlagret i m3 och h är lagertjockleken i m. Faktorn 1,2 betyder 20% extra volym för packning, spill och arbetstillägg när materialet fördelas över underbyggnaden.
Lagertjocklek anges i centimeter och omvandlas internt till meter. Det resulterande värdet avser sättlagret över hela ytan, utan separat beräkning av enskilda lager i underbyggnaden.
Hur kostnaden beräknas
Kostnaden för beläggningsmaterialet bestäms utifrån ytans area och priset per 1 m2, och om ett tillägg anges inkluderas det i materialkostnaden:
Ctile = A × Ptile × (1 + p / 100)
där Ptile är priset på beläggningsmaterialet per 1 m2. Detta innebär att materialkostnaden ökar i direkt proportion till det angivna tillägget.
Kostnaden för läggning beräknas separat och endast utifrån ytans area:
Cwork = A × Pwork
Materialtillägget överförs inte till kostnaden för läggning, eftersom läggningsarbete vanligtvis prissätts efter den faktiskt belagda ytan och inte efter mängden inköpt material.
Logiken bakom slutvärdena
Huvudresultatet för antalet beläggningselement visas först som ett teoretiskt värde baserat på arean. Om tillägget är noll är inköpsmängden och den beräknade mängden identiska. Om tillägget är större än noll genererar kalkylatorn dessutom ett separat slutligt inköpsvärde, avrundat uppåt till ett helt antal stycken.
Metodens begränsning är att beräkningen bygger på en rektangulär yta och ett jämnt läggningssteg. Den tar inte separat hänsyn till kapning längs komplexa konturer, lokal breddning av fogar, lutningar, rörelsefogar, kantstöd, packning lager för lager eller skillnaden mellan bärande, utjämnande och dränerande lager i underbyggnaden.
Förhållande till europeiska standarder
Normativ grund för val av produkter och material kontrolleras vanligtvis separat från själva den geometriska beräkningen. För beläggningselement av betong är vanliga referenser EN 1338 "Marksten av betong - Krav och provningsmetoder", för betongplattor EN 1339 "Betongplattor - Krav och provningsmetoder", och för lerbaserade markstenar EN 1344 "Marktegel - Krav och provningsmetoder".
Material för underbyggnad och sättlager väljs ofta med hänvisning till EN 13242 "Ballast för obundna och hydrauliskt bundna material för användning i anläggningsarbeten och vägbyggen". Kalkylatorn ersätter inte kontroll av beläggningsuppbyggnaden med avseende på last, frostbeständighet, dränering och underbyggnadens sammansättning, men dess logik överensstämmer med en typisk preliminär mängd- och kostnadsbedömning baserad på geometri och materialförbrukning.
FAQs
Varför beräknas inte antalet beläggningselement enbart utifrån arean av ett element?
Därför att en del av den belagda ytan upptas av fogen mellan elementen. Kalkylatorn använder därför inte bara elementets nettoarea utan läggningsmodulen, alltså elementet tillsammans med fogbredden, så att resultatet ligger närmare den verkliga läggningen.
Varför används en faktor på 1,2 för sättlagret?
Denna faktor lägger till 20% till lagrets rent geometriska volym. Ett sådant tillägg behövs vanligtvis för packning, arbetsförluster och omfördelning av materialet vid uppbyggnad av underbyggnaden.
Varför inkluderar kostnaden för beläggningsmaterialet tillägget, men inte kostnaden för läggning?
Materialet köps med tillägg för kapning, spill och reserv, så kostnaden för beläggningen ökar tillsammans med tillägget. Läggningsarbete beräknas vanligtvis utifrån den faktiskt belagda ytan, därför multipliceras det inte med tilläggsprocenten i kalkylatorn.
Kan denna beräkning användas för beläggningselement med komplicerad form?
Ja, men bara som en preliminär uppskattning. För formade element, diagonala mönster och ytor med komplexa konturer bör ett större tillägg användas, eftersom en teoretisk areabaserad beräkning inte återger allt kapspill.
Hur noggrann är denna kalkylator för beläggning?
För rektangulära ytor med ett tydligt läggningsmönster är noggrannheten vanligtvis tillräcklig för en preliminär uppskattning och beställning av material. Före den slutliga beställningen bör även läggningsmönster, förpackningsmängder, faktiska lagertjocklekar och tillverkarens krav för både beläggningselement och underbyggnad kontrolleras.